TEMA Familjen, marknaden och staten

Av Gerdt Sundström [gerdt.sundstrom@ju.se], professor emeritus vid institutet för gerontologi, Hälsohögskolan, Jönköping university


I Sverige avses med äldreomsorg vanligen den mindre del som de offentliga insatserna utgör. Gerdt Sundström tar ett större grepp om hela omsorgen, dess olika delar och gränsöverskridanden dem emellan, i ett tidsperspektiv.

Före 1956, det vill säga under fattigvårds­epoken och en bra bit därefter, fanns det liksom i dag tre alternativ för fattiga och/eller hjälpbehövande äldre: familjen, marknaden och det offentliga, i den ordningen. Därtill kom inte så få äldre som inte fick den hjälp eller omsorg de behövde – misär har alltid varit ett alternativ, även bland dem som hade anhöriga. Allt detta framgick tydligt i den fantastiskt intressanta kartläggning som gjordes av 1952 års åldringsvårdsutredning. Den befolkningsrepresentativa intervjuundersökningen gjordes med hjälp av lokala förtroendevalda och hade 0,8 procent bortfall.

År 1954 hade tre procent av de äldre eget hembiträde och bortåt tio gånger så många köpte privat hjälp med städning, tvätt med mera. En del av dem klarade sig i övrigt i stort sett utan hjälp från anhöriga, men många fick också det, det vill säga det rådde viss överlappning mellan marknaden och den civila sfären, något som åter känns bekant och är vanligt i andra länder, till exempel Italien och Spanien.

En annan aspekt är att det var ganska vanligt med överlappning mellan det offentliga och familjen, i form av ekonomiskt stöd till anhörigvårdare. Detta förekom ganska ad hoc under fattigvårdsepoken, men riksdagsmotioner 1898 och 1899 om att formalisera det avslogs med motiveringen att det skulle leda ut i det okända. Det realiserades ändå på 1950-talet, en milstolpe var antagligen Landskommunernas förbundskonferens 1951, där dess direktör Sixten Larsson uttryckte att ”möjligheterna till hemvård bör utnyttjas så långt som möjligt”. Visserligen var det svårt att ordna på landsbygden, men ”vård hos släktingar mot god ersättning är en väg man borde gå”. Han ansåg också att man borde ”prova ett mellanting mellan pensionärshem och ålderdomshem /med/ kollektiva hjälpanordningar” [SvD 17/11 1951]. (Det senare låter bekant…) Vid den här tiden tillskapades hemsjukvårdsbidragen – fast ersättningen knappast var god – och senare tillkom anhörigsamariterna, en stor grupp in på 1980-talet.

Ungefär en tiondel av de äldre 1954 hade icke-tillgodosedda hjälpbehov, under senare decennier bara någon procent. En del hade barn boende i närheten, men fick ingen hjälp av dem; undersökningen kartlade familjesituationen i detalj. Jag har använt de 18 intervjuer som gjordes i Huddinge kommun för en mer ingående analys och den bekräftar den allmänna bilden av att många äldre levde under mycket knappa villkor eller i vad som i dag skulle ses som misär. En sak man sällan tänker på numera är att bostadsstandarden var så usel ända in på 1970-talet och värst var den för de äldre.

En ny kartläggning i Huddinge gjordes 1965, påyrkad av kommunens starka kvinna Anna Lewén-Eliasson, också riksdagsledamot och aktiv i Socialpolitiska kommittén. Man skulle ”särskilt beakta åldringarnas önskemål och behov”. Inventeringen visade bara obetydliga förbättringar. Fortfarande fanns gamlingar som bodde helt omodernt, med utedass och utan el eller telefon. En del bodde tillsammans med vuxna barn – inte alltid för att bli omhändertagna, ibland var bakgrunden den motsatta: behov av barnomsorg med mera. Syftet med inventeringen var främst att utröna behov av bostadsförbättringslån och de flesta avvisade tidens nyhet, social hemhjälp. Den vann dock terräng, 1954 hade knappt en procent av de äldre hemhjälp, vilket 1975 ökat till 16 procent, mot dagens tio procent. Andelen äldre i särskilt boende steg från cirka sex procent år 1950 till nio procent på 1970-talet, för att efter hand dala till dagens fyra procent (2017).

Men genomsnittstal är oss till föga nytta, det man egentligen vill veta är chansen att få hjälp när den väl behövs. Det är där det skaver i samtiden. Omkring 1950 befann sig som nämnts sex procent av de äldre i någon form av institutionsboende och ungefär dubbelt så stor andel slutade sitt liv där, med eller mot sin vilja. Många av dem var ogifta, barnlösa eller på annat sätt i en svag familjesituation. I dag anlitar cirka åtta av tio äldre den offentliga omsorgen i en eller flera former innan de går bort. Ekvationen går ihop därför att dagens vårdtider är så mycket kortare än de var på 1950-talet och ett par årtionden framåt. Dessutom är det många som använder andra typer av offentlig omsorg såsom färdtjänst, matdistribution, trygghetslarm etc, men utan att ha hemtjänst. 

Det går inte att förstå omsorgsmönstren utan kunskap om de äldres familjeband, främst naturligtvis partnern och barnen, men också syskon och andra. För de två förstnämnda familjebanden finns data från några valda tidpunkter för hela den svenskfödda befolkningen som är folkbokförd i Sverige (tabell 1). Den som har en partner får vanligtvis vid behov omsorg av denne/denna och vi finner lika många av båda könen, få av dessa äldre använder offentlig omsorg och då oftast bara kortvarigt.

Tabell 1. Andel äldre (65+) med respektive utan partner och/eller barn (ur Sundström 2018a). *) Data beräknade på SOU 1956:1 (tabell 6, sid 257). Justerad med hänsyn till att institutionsboende personer, sex procent av 65+, inte ingick, varav majoriteten var ensamstående (ofta ogifta) och ofta barnlösa (här antaget att det gällde hälften).

Tabell 1. Andel äldre (65+) med respektive utan partner och/eller barn (ur Sundström 2018a). *) Data beräknade på SOU 1956:1 (tabell 6, sid 257). Justerad med hänsyn till att institutionsboende personer, sex procent av 65+, inte ingick, varav majoriteten var ensamstående (ofta ogifta) och ofta barnlösa (här antaget att det gällde hälften).

Och allt fler har en partner. Efter en nedgång på 1970–1980-talen – avspeglande extremt låga giftermålstal bland dem som växte upp i början av seklet – är det också allt fler äldre som har barn. Och allt fler har både partner och barn, allt färre saknar bådadera. Allt detta är goda nyheter för de många kommuner som har skurit ned på omsorgen! (Många äldre har också syskon, men dem förbigår vi här.)

En vanlig föreställning är att allt fler äldre bor ensamma (och känner sig ensamma). Fakta är att andelen ensamboende äldre har minskat från cirka 40 procent på 1980-talet, till dagens dryga 32 procent. En annan föreställning är att barnen bor så långt bort, även därom vet vi besked. Andelen äldre som bor tillsammans med barn har minskat dramatiskt, från 27 procent år 1954, till nio procent år 1975 och dagens cirka två procent. Ofta handlar det som sagt inte om omsorg för den äldre parten, då eller nu. Men barnen har inte flyttat så långt bort, minst en tiondel har dem i det omedelbara grannskapet. Många, yngre som äldre, styr sina flyttningar efter tillgången på anhöriga (tabell 2).

Tabell 2. Andel äldre (65+) med familjeband i den egna kommunen  (ur Sundström 2018a). *) Inom 15 km avstånd; inklusive barn i samma bostad.

Tabell 2. Andel äldre (65+) med familjeband i den egna kommunen  (ur Sundström 2018a). *) Inom 15 km avstånd; inklusive barn i samma bostad.

Omvänt är det allt fler medelålders personer som har föräldrar i livet och har dem i närheten. År 1984 hade 40 procent i åldersgruppen 45–64 år föräldrar i livet, 15 procent hade dem inom 15 kilometers avstånd; 20 procent inom 50 kilometer. År 2015 hade 66 procent av denna åldersgrupp föräldrar i livet, 35 procent hade dem i den egna kommunen. Detta i sig implicerar mer omsorg för föräldrar, allt i övrigt lika.

Det är i detta perspektiv föga förvånande att anhörigomsorgen varit stadd i ökande, vilket minst lika mycket torde bero på den stegrade tillgången på anhöriga som på de mer omtalade nedskärningarna av den offentliga omsorgen. Sannolikt ser vi en produkt av bådadera: I 1975 års kartläggning var det påfallande många hjälpbehövande äldre som enbart använde offentlig omsorg. Bilden av familjens stora och sannolikt växande betydelse går på tvärs med mångas idé om den svenska statsunderstödda individualismen. Att vara beroende av anhörigas omsorg och eventuella välvilja har ett pris, men det har även den offentliga omsorgen. Det är begripligt att människor inte vill vara beroende enbart av anhöriga eller enbart av staten, det underlättar mångas önskan att sprida tacksamhetens börda. 

Ett annat skäl att slippa känna sig tacksam är utbytet mellan generationerna över tid: Allt fler av de äldres barn och barnbarn får finansiellt och annat stöd samt barnomsorg. Pensionärer i Sverige ger lika ofta omsorg till barnbarn som i Spanien, skillnaden är att där handlar det om heltidsåtaganden, i Sverige om mer tillfälliga insatser.

Ungefär en femtedel av befolkningen i alla åldrar är omsorgsgivare. De flesta är under 65 men ofta nära det åldersstrecket, omsorgsgivarna blir allt äldre. Närmare hälften av alla omsorgstimmar utförs av äldre personer och ofta för andra äldre. Unga omsorgsgivare utför, i genom­snitt, färre timmar omsorg.

De äldre vårdar ofta en partner och i hushåll med enbart partner – det vanliga i Sverige – är omsorgsgivarna lika många av vardera könet, i såväl Sverige som Spanien, England och usa, 
de länder vi har data för. Ibland hjälper de varandra, det går inte att urskilja givare respektive mottagare. Nya rön tyder på att en växande del av all omsorg utförs inom gruppen äldre, sannolikt avspeglande de demografiska förskjutningarna och generellt förbättrad hälsa. Vid sidan av allt detta har marknaden återkommit i omsorgspanoramat, ofta överlappande både den offentliga omsorgen och familjen, och tycks ha blivit vanligare:

”Jag söker med ljus och lykta efter en glad och trevlig person som kan lösa av mig dag- eller kvällstid med att sällskapa med min handikappade man. Han är glad och snäll men trött. Han är 74 år. Vi bor i Vasastan.” [Annons i Mitt i Huddinge, 22 maj 2018]

Sett i det längre perspektivet har nog omsorgen blivit bättre, både de offentliga insatserna och de som bjuds av den växande anhörig- och familjekretsen. Och egendomligt vore det väl annars, med den allmänna standardhöjning vi har haft under perioden?

Känslan av att vi nu är vid vägs ände, med resurs- och kvalitetsproblem, betyder att vi måste skaffa oss bättre kännedom om familjers och enskildas livsvillkor och önskemål. Dessa kanske måste klara sig själva i större utsträckning.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 25 september 2018 - 15:32 © Äldre i centrum

Tillbaka till #3/18 Anhörigt talat »

REFERENSER

SOU 1956:1 Åldringsvård.  

Sundström, Gerdt (2018a). Den fasta grunden. Stockholm: Familjen först. In press. 

Sundström, Gerdt (2018b). Från fattigvård till offentlig äldreomsorg i Huddinge. Utg. Huddinge Hembygdsförening. In press (www.huddingehembygd.se).

Torgé, Cristina Joy (2014). Mutual care between older spouses with physical disabilities. Journal of family nursing, 20, 2, 204–225.

Loading   Sökning pågår