TEMA Så kan anhörigvårdarskapets berg- och dalbana underlättas

Av Mia Wennerberg [mia.wennerberg@gmail.com], sjuksköterska i hemsjukvården och fil dr i omvårdnad


Det går att stötta anhöriga med annat än växelvård och avlösning. Utbildning i läkemedelshantering, lyftteknik och att få en höj- och sänkbar säng kan göra så att anhörigvårdarskapet upplevs som mindre ohälsosamt.

Alltfler äldre 65+ med allt större vård- och omsorgsbehov får dessa tillgodosedda av anhöriga eller nära vänner – anhörigvårdare. Att dessa känner sig kapabla att ge vård och omsorg är väsentligt, inte bara för deras närstående, utan även för välfärdssystem och samhällsekonomi. Det utgör därmed en stor utmaning att utforma ett anhörigstöd som gör att de klarar denna frivilliga uppgift med så få negativa effekter på den egna hälsan som möjligt.

Utmaningen omfattar särskilt kommunpolitiker och -tjänstemän, som sedan socialtjänstlagen ändrades 2009 ska ge stöd åt anhörigvårdare. Riksrevisionens uppföljning 2014 visade dock att många kommuner inte har lyckats uppnå regeringens intention om ett individualiserat, flexibelt och kvalitativt anhörigstöd, att innehållet i begreppet anhörigstöd sällan definieras, att typen av stöd varierar mycket mellan olika kommuner, samt att anhörigvårdare avstår från stöd eftersom de inte får ett som passar dem.

Traditionell anhörigvårdarforskning har oftast fokus på vårdandets negativa effekter och hälsorisker. Detta har givit kunskap som har förbättrat situationen för många, men har ifrågasatts alltmer då det ger en skev bild av en situation som består av både positiva och negativa aspekter. Kunskapen är begränsad om det positiva och om de resurser anhöriga använder för att må så bra som möjligt, trots den ofta påfrestande situation de befinner sig i. Enligt vissa forskare beror detta på att negativa aspekter ligger till grund för stödinsatser och policys. Detta har betydelse då hälsofrämjande insatser som syftar till att stärka resurser till hälsa – salutogen ansats – har visat sig mer framgångsrika än insatser som har fokuserat på risker för ohälsa – patogen ansats.

Den salutogena ansatsen har sitt ursprung i professorn i medicinsk sociologi Aaron Antonovskys resursorienterade hälsoteori – vilken fokuserar hälsans ursprung varvid begreppet hälsa ses som ett kontinuum (linje) mellan polerna hälsa och ohälsa. Utgångspunkten är att en person alltid befinner sig någonstans längs detta kontinuum (se figur). Antonovsky var intresserad av mekanismen som förflyttar en person mot hälsa och fann att de som befann sig närmare hälsopolen hade en stark så kallad känsla av sammanhang, kasam, ett förhållningssätt som uttrycker i vilken utsträckning en person finner tillvaron begriplig, hanterbar och meningsfull.

Figur: Resan genom anhörigvårdarskapet. Motståndsresurser och motståndsbrister som utifrån Antonovskys hälsoteori skulle kunna påverka anhörigvårdares hälsa under anhörigvårdarskapet.  © Mia Wennerberg

Figur: Resan genom anhörigvårdarskapet. Motståndsresurser och motståndsbrister som utifrån Antonovskys hälsoteori skulle kunna påverka anhörigvårdares hälsa under anhörigvårdarskapet. © Mia Wennerberg

Enligt Antonovsky ställs vi alla dagligen inför utmaningar som skapar spänningstillstånd, stress, som vi måste hantera med hjälp av våra motståndsresurser. Dessa kan vara interna, externa, individuella, kollektiva, materiella eller immateriella – till exempel jagstyrka, pengar, socialt stöd. Så kallade specifika motståndsresurser är individuella och användbara under specifika omständigheter. Generella motståndsresurser används för att hantera flera olika stressorer och avgör vilka specifika motståndsresurser som finns tillgängliga.

Tillgång till användbara motståndsresurser gör utmaningen vi ska lösa begriplig och hanterbar och det uppfattas som meningsfullt att använda energi för att försöka lösa den. Lyckas detta skapas positiva livserfarenheter, vilket stärker kasam och skapar rörelsen mot hälsa.

Motståndsbrister, som också kan vara specifika eller generella, består av samma typ av karaktäristika, men verkar i motsatt riktning och gör att utmaningarna förblir obegripliga, ohanterliga och att det förefaller meningslöst att ens försöka lösa dem. Detta skapar negativa livserfarenheter, försvagar kasam och skapar rörelsen mot ohälsa (se figur).

Sedan den salutogena teorin myntades för snart 40 år sedan har ett otal studier inom olika discipliner och kontexter visat starkt samband mellan kärnbegreppet kasam, hälsa och hälsoutveckling. Som sjuksköterska i hemsjukvården möter jag ibland anhörigvårdare som trots svåra situationer visar stor livsglädje och har lösningar på de flesta utmaningar de och deras närstående ställs inför. Utifrån den salutogena teorin kan detta tyda på att de har en stark kasam och tillgång till användbara motståndsresurser. Vi som arbetar nära dem lär oss vad dessa motståndsresurser/-brister består av, men avseende anhörigvårdare som grupp är detta okänt.

Min avhandlings övergripande syfte blev att skapa förståelse för vad anhörigvårdares specifika och generella motståndsresurser och motståndsbrister kan bestå av, samt föreslå hur denna kunskap skulle kunna användas för att främja en positiv hälsoutveckling bland anhörigvårdare, exempelvis i en kommun.

Avhandlingsprojektet designades specifikt för att generera kunskap från anhörigvårdarna om vad deras motståndsresurser/-brister bestod av. Studien blev därmed teoridriven och huvudsakligen kvalitativ. Datainsamling skedde genom personliga intervjuer med 32 anhörigvårdare – 17 kvinnor, 9 män, 6 vuxna döttrar – till äldre närstående (60+) i en medelstor svensk kommun som jag själv inte hade arbetat i. De närståendes behov av stöd, orsaker och omfattning varierade kraftigt vilket är typiskt för gruppen på kommunnivå. Dataanalysen guidades av den salutogena teorin med fokus på vad, hur och varför anhörigvårdarna gjorde på ett visst sätt då de med sina motståndsresurser hanterade utmaningar som skapade stress i vardagen, samt varför detta ibland var omöjligt – avspeglande motståndsbrister.

De motståndsresurser och motståndsbrister analysen genererade härleddes till fyra områden med två teman vardera som sammanfattar upplevelsen av att ha tillgång till resurserna och/eller uppleva bristerna (se figur). Det övergripande temat som beskriver upplevelsen av att befinna sig i denna fas av livet blev ’Att vara placerad i Anhörigvårdarskapets berg och dalbana’ – där ’Att vara placerad i’ syftar på att anhörigvårdare ibland inte ansåg sig ha något annat val, medan ’berg och dalbana’ syftar på dubbelheten i situationen som beror på hur användbara anhörigvårdarens motståndsresurser är och hur ofta motståndsbrister gör dem oanvändbara.

Anhörigvårdarskapet präglas således av en oberäknelighet där det enda säkra är att ju längre tiden går, desto fler resurser tappar oftast den närstående och desto svårare blir det för anhörigvårdare-närstående att lösa sina utmaningar. Utan adekvat stöd som kan kompensera för förlusten av motståndsresurser, blir mängden olösta utmaningar över tid så stor att tillvaron blir alltmer obegriplig, ohanterlig och kaotisk. Det blir meningslöst att försöka fortsätta vårda i hemmiljön, man har nått slutet på berg- och dalbanan och anhörigvårdarskapet i denna form avslutas.

För att kunna utforma ett salutogent anhörigstöd behövs ett förtydligande av när man är anhörigvårdare och en lansering av anhörigvårdarskapet som en naturlig fas av livet. Dessa aspekter är väsentliga eftersom anhörigvårdare ofta ger sig till känna först då de tappat så många motståndsresurser att tillvaron blivit mer eller mindre kaotisk. Insatserna för att hjälpa dem blir då avsevärt mer omfattande, och kostsamma, än om dessa givits tidigare under anhörigvårdarskapet. Resultatet tyder även på ett behov av att skapa en vid, men konkret, definition av begreppet anhörigstöd – eftersom en salutogen ansats ger fler möjligheter att främja hälsa än den traditionella riskfokuserade. Båda ansatserna behövs, men resultatet tyder på att nya, ännu oprövade, stödformer måste utvecklas för att bibehålla motståndsresurser. Detta gäller särskilt på individnivå där anhörigvårdarna beskrev behovet av stöd för att kunna använda sina motståndsresurser i situationen – inte enbart stöd som flyttade dem ur situationen, såsom växelvård eller avlösning. Exempel på önskat stöd i situationen var att kunna ringa efter matleverans/varor de dagar orken tröt, telefonstöd via Jourhavande anhörigstödjare eller datautbildning för att kunna söka information, sköta ärenden och hålla kontakt med sociala nätverk. Dessa typer av insatser finns, men framför allt äldre kvinnor har sällan råd – om inte kommunen beviljat den närstående anhörigbidrag som kan användas till detta.

Anhörigvårdare med mångårig yrkeserfaren­het inom äldreomsorgen hänvisade ofta till detta som en betydelsefull specifik motståndsresurs. Detta inspirerade till tanken att anhörig­vårdare som grupp borde kunna ses som arbetare i en informell kontext och därmed erbjudas samma stöd som hemtjänstpersonalen får för att kunna vårda med så liten negativ hälsopåverkan som möjligt. Till exempel utbildning i läkemedelshantering och lyftteknik samt tillgång till höj- och sänkbara sängar och bostadsanpassning. Det är även väsentligt att all biståndsbedömning sker på anhörigvårdarens arbetsplats, eftersom anhörig-närstående ofta utvecklat egna, specifika lösningar på olika utmaningar.

På en mer generell nivå handlar det om att skapa kontextuella förutsättningar – generella motståndsresurser – för att gruppen anhörig­vårdare ska kunna använda sina specifika motståndsresurser. Detta kan utgöras av tillgängliga och resursstödjande utemiljöer, lägenheter, transportsystem, fungerande regelverk för färdtjänst och parkeringstillstånd etc. I detta arbete bör internationella och nationella policydokument kopplade till hälsa, mänskliga rättigheter och tillgänglighet kunna användas som styrdokument.

De projekt som har utvecklat liknande salutogent utformade strategier i kommuner poängterar vikten av att involvera alla politikområden och att arbetet bedrivs med aktivt deltagande från målgruppen. Om denna typ av hälsofrämjande insatser för anhörigvårdare utformas på det sätt som föreslås i avhandlingen är det troligt att:

• resan genom anhörigvårdarskapet kan bli en mer positiv och mindre ohälsosam upp­lev­else än vad som oftast beskrivs

• anhörigvårdarna ges ett gynnsammare utgångsläge med fler bibehållna motståndsresurser när anhörig­vårdarskapet upphör

• kommunerna ges ett verktyg för att uppfylla åtagandet att utveckla ett individualiserat, flexibelt och kvalitativt anhörigstöd.

Två ytterligare effekter borde bli att denna strategi har positiva effekter för den organisation som har det praktiska, ekonomiska och politiska ansvaret för äldreomsorgen samt att inte bara anhörigvårdares, utan troligen hela befolkningens, hälsa gynnas i det sammanghang de används, exempelvis i en kommun.

Det borde vara lika självklart att utforma och tillhandahålla individuellt och generellt hälsofrämjande stöd under den fas i livet som här kallas anhörigvårdarskapet, som det är att göra det under den fas i livet som kallas föräldra­skapet.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 25 september 2018 - 14:37 © Äldre i centrum

Tillbaka till #3/18 Anhörigt talat »

AVHANDLING

Wennerberg, M (2017). Unravelling the duality of caregivinghood – how informal care­givers describe their situation when salutogenically approached. Göteborgs universitet.

Doktorsavhandlingen innehåller en populär­vetenskaplig sammanfattning på svenska (sid 71–78).  Följande två (av fem) delarbeten var inte publicerade då disputationen ägde rum:

Eriksson M, Wennerberg MMT, Lundgren SM & Danielson E (2017). Self-employed in caregivinghood: the contribution of Swedish informal caregivers’ environmental and contextual resistance resources and deficits. Societies, 7(3), 19.

Wennerberg MMT, Lundgren SM, Eriksson M & Danielson E (2018). Me and you in caregivinghood – dyadic resistance resources and deficits out of the informal caregiver’s perspective.Scandinavian journal of caring science, publicerad online 21 maj 2018.


REFERENSER

Antonovsky A (1979). Health, stress and coping. New perspectives on mental and physical well-being. Jossey-Bass publishers.

Antonovsky A (1987). Unraveling the mystery of health. How people manage stress and stay well. Jossey-Bass publishers.

Lindström B & Eriksson M (2009). The salutogenic approach to the making of HiAP/Healthy public policy: illustrated by a case study. Global health promotion. 16(1):17-28.

Mittelmark MB, Sagy S, Eriks­son M, Bauer GF, Pelikan JM, Lindström, B & Espnes GA (red.) (2016). The handbook of saluto­genesis. Springer.

Riksrevisionen (2014). Stödet till anhöriga omsorgsgivare. Riksrevisionens gransknings­rapport, RiR, 2014:9.

Svensk författningssamling, SFS (2009:549). Lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453).

 

Loading   Sökning pågår