KRÖNIKA Avveckling är lika naturlig som utveckling

Av Merete Mazzarella, finlandssvensk författare och professor i litteraturvetenskap


Hur gammal är jag? Jag är 73 år. Men vad betyder det? Är jag så gammal som jag känner mig? Så enkelt är det inte. Min ålder är i hög grad beroende av hur andra uppfattar den.

Enligt den språkligt sett fula terminologi som gäller i Sverige är jag fortfarande “yngre äldre”. Om ett par år kommer jag att vara “äldre” rakt av och om tio år eller så är jag “äldre äldre”. Om åldrandet har jag redan resonerat och skrivit i tjugo år. 2000 utkom min bok Då svänger sig sommaren om sin axel. Om konst­en att bli gammal. I dag drar jag på mun och frågar mig vad jag kunde veta om åldrandet när jag var femtiofem.

Tio år senare utkom Resa med rabatt. Om konsten att vara pensionär. I dag frågar jag mig vad jag kunde veta om att vara pensionär när jag knappt hade hunnit bli det.

Numera vet jag åtminstone att pensionärer ingalunda är människor som vaknar på morgnarna och tänker: “Här vaknar en pensionär.” Pensionärer är människor som liksom förut vaknar till en ny dag i det som är deras liv. Liv som är mycket olika sinsemellan för äldre människor är ingen homogen grupp, de är tvärtom mer olika sinsemellan än unga: deras hälsa är olika liksom deras erfarenheter.

Framför allt har de mer erfarenhet än unga.

Svepande uttalanden om åldrandet aktar jag mig numera för. En 87-årig dam som hela sitt yrkesliv jobbat inom åldringsvården utbrast: “Först nu vet jag vad det vill säga att vara gammal.” Kanske också hon hinner lära sig mer.

Men visst har jag en del att säga om att vara jag och vara 73:

Jag har det bra. Min mor och jag stod varandra nära och under hennes sista år talade vi dagligen i telefon, vanligen tidigt på morgonen. “Vi har det ju bra, du och jag” sa min mor ofta och en gång tillade hon: “När man en vacker dag inte längre har det bra gäller det att komma ihåg att man har haft det bra.” Min mor dog när hon var 71.

Själv har jag det fortfarande bra. Mina krämpor är obetydliga. Jag har hjärtklappning och ett knä som gör att jag inte längre kan springa. För två år sen började knät plötsligt krångla och jag kunde inte gå i trappor. Jag gick till en ortoped som sa att knät skulle bli bättre bara jag tränade det och att det skulle kunna fungera ett bra tag. Jag tränade, nu går jag hur bra som helst men av ortopedens nog så diplomatiska formulering kan jag ändå utläsa att en försämring är att vänta, förr eller senare. Jag minns mors ord men tills vidare tänker jag snarast: “Det gäller att komma ihåg att man har det bra för det lär komma en tid då man inte längre ha det.”

Det finns de som anser att livskänslan försvagas med åldern – inför ett underbart landskap ska den gamle Fröding sorgset ha sagt: “Jag minns att jag tyckte det var vackert” – men själv tycker jag att det är precis tvärtom. Jag är innerligt tacksam för att jag fortfarande kan skriva – och har läsare. I maj, när björken utanför mina fönster slår ut, kan jag visserligen känna ett stråk av vemod och undra: “Hur många gånger till får jag se det här?” men sen tänker jag: “Jag ser det ju nu.”

Det svåraste har med kärleken att göra: min man Lars och jag har varit tillsammans i nio år och vi vet vad alla par vet även om de helst inte vill tänka på det, nämligen att den ena kommer att dö före den andra. Arabiskan har ett ord, ett substantiv, “Ya’aburnee” som betyder “Du som ska begrava mig”, alltså “Du som jag inte vill överleva.” Jag är mindre rädd för att dö än för att mista Lars och han säger detsamma. Samtidigt vet vi att nio pensionärsår av stor kärlek är mer än mången förunnas.

Den dag jag får ett svårt besked kommer jag inte att säga: “Varför just jag?”

Jag kan för all del inte lova att inte tanken dyker upp, men i så fall ska den läxas upp.

Visa åldringar talar man inte mycket om i dag, i min generation – fyrtiotalistgeneration­en – är målet snarare bevarad ungdomlighet; ja, många gör allt för att verka jämnåriga med sina barn. (Vilket kan straffa sig när barnbarnen kommer för hur underbara de än är så är det inte säkert att man orkar ta hand om dem fullt så mycket som man i sin ungdomlighetsfixering intalat sina barn att man gör.)

Själv köper jag glatt pensionärsbiljetter och ler tacksamt de (rätt sällsynta) gånger nån yngre person stiger upp för mig i bussen. Däremot skulle jag gärna vilja uppnå en gnutta vishet innan jag dör.

Vad är då vishet?

Att inse att det i samhället i stort – om inte i bussen – är yngre generationers tur. Att acceptera att långt yngre personer inte sköter saker och ting sämre bara för att de sköter dem annorlunda.

I min första bok om åldrandet skrev jag också att det gäller att acceptera att avveckling är lika naturlig som utveckling. Formuleringen är snygg men nu, arton år senare, vet jag att det är lättare sagt än gjort. Senast jag träffade min son frågade han: “Hurudan åldringsvård vill du – eller du och Lars – ha när ni inte längre klarar er hemma?” Jag tror jag såg förvånad ut, jag svarade snabbt att vi nog klarar oss hemma ett tag till.

Men nu ska jag respektera min sons omtanke, fundera och ge ett svar.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 30 november 2018 - 18:14 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår