TEMA Depression och ångest har ökat

Av Carin Lennartsson [carin.lennartsson@ki.se], docent, ansvarig för SWEOLD-undersökningen samt forskningsledare vid Äldrecentrum; Josephine Heap, fil dr; Stefan Fors, docent; Louise Sundberg, doktorand, samtliga verksamma vid Aging research center, ARC.


Den psykiska ohälsan hos äldre har ökat under de senaste tjugo åren. Sämst mår kvinnorna.  Att inte längre kunna sköta sitt hushåll själv ökar risken för depression. Symtomen kan vara svåra att upptäcka och dölja sig bakom trötthet och viktnedgång.

Allt fler får chansen att uppnå både den allmänna pensionsåldern och en ålder av 75 år eller äldre. Detta innebär att det genomsnittliga antal år som en person lever i hög ålder har ökat över tid. Samtidigt är det väl belagt att förekomsten av olika hälsoproblem är högre bland äldre personer än yngre. Däremot är det svårt att få en entydig bild av hur vanligt förekommande psykisk ohälsa är. Dels beror det på att definitionen av äldre personer varierar mellan olika studier – i vissa studier är äldre personer mellan 50 och 70 år, i andra 80 år och äldre. Studier kan också bygga på urval som inte motsvarar en representativ population av äldre personer. Exempelvis exkluderas ibland personer över 85 år, de som bor på särskilt boende eller de som inte på egen hand kan delta i studien. Dessutom används en mängd olika definitioner av psykisk ohälsa.

Socialstyrelsen har dock uppskattat att depression är så pass vanligt förekommande bland äldre personer att det utgör ett folkhälso­problem. Det finns också stora skillnader i förekomsten av ohälsa bland äldre personer, mellan både individer och olika samhällsgrupper.

Trots att psykisk ohälsa leder till en rad olika negativa levnads­förhållanden och försämrad livskvalitet är vetskapen om äldre personers psykiska ohälsa på befolkningsnivå otillräcklig. Det behövs bland annat mer befolkningsbaserad forskning för att kartlägga förekomsten av psykisk ohälsa och följa upp utvecklingen över tid, samt ökad kunskap om olika bestämningsfaktorers betydelse för psykisk ohälsa hos äldre personer.

Både i Sverige och internationellt har fram­hållits att det finns svårigheter med att identifiera psykiska hälsobesvär hos äldre personer. Detta beror bland annat på att bland äldre personer tenderar psykisk ohälsa att manifesteras som fysiska besvär. Flera icke-specifika symtom på depression blir vanligare i högre åldersgrupper, såsom fysiska symtom (viktnedgång, trötthet och sömnbesvär) och kognitiva symtom (till exempel minskad koncentrations­förmåga).

Demensdiagnoser kan också bidra till en underskattning av psykisk ohälsa bland äldre personer. Dels kan många symtom på psykisk ohälsa – exempelvis depression, ångest och psykotiska tillstånd – klassas som del av en demensdiagnos. Dels använder en del studier en så kallad diagnostisk rangordning, vilket gör att exempelvis depression inte kan vara en primär diagnos om demenssjukdom har satts som primär diagnos. Flera studier har funnit att förekomsten av depression och ångest är lägre bland person­er med demenssjukdom än bland de som inte har demenssjukdom. Eftersom andelen personer med demensdiagnos ökar i högre åldersgrupper blir då andelen utan demenssjukdom som kan diagnostiseras med depression lägre.

Forskning om psykisk ohälsa bland äldre personer har framför allt varit fokuserad på depression och depressiva symtom. I olika svenska undersökningar har förekomsten av depression varierat från knappt en procent till 29 procent i befolkningen över 60 år. Den stora variationen kan dels bero på vilket screeninginstrument som har använts, om diagnos har satts eller ej och om en distinktion har gjorts mellan olika svårighetsgrader av depression.

I studier av olika lokala svenska populationer där en depressionsdiagnos har satts, har förekomsten av svår depression uppskattats till 0,8 procent bland 70- och 75-åringar och 4,25 procent bland personer 60 år och äldre. Förekomsten av lindrigare depression ligger på en högre nivå och varierar mellan 5,1 och 12,5 procent. I en metaanalys av förekomsten av depression bland personer i åldrarna över 50 år i Europa och Nordamerika uppskattades cirka tre procent lida av svår depression.

Förekomsten av ångest och ångestsyndrom varierar också mellan svenska studier. Utifrån ett urval på lokal nivå har förekomsten av olika ångestsjukdomar uppskattats till mellan fyra och nio procent bland personer 75–95 år. I två andra studier, en på regional och en på nationell nivå, uppskattas nivåerna av självrapporterad ångest och/eller depression till 5–40 procent. En översiktsstudie fann stora variationer av ångest och ångestsymtom bland personer i åldern 60+ i olika västländer: förekomsten för ångestsjukdomar varierade mellan 1,2 och 15 procent och för ångestsymtom mellan 15 och 52,3 procent.

Studier av trender i förekomsten av psykisk ohälsa över tid tycks vara sällsynta. Det finns därför inget ordentligt underlag för att uttala sig om huruvida psykisk ohälsa har blivit mer eller mindre vanligt i den äldre svenska befolkningen under de senaste decennierna, men de studier som finns pekar på relativt oförändrade nivåer.

En demografisk faktor som kan vara relaterad till psykisk ohälsa är ålder. Sett till den äldre delen av befolkningen (cirka 65+) finns indikationer på att högre ålder är relaterat till ökad psykisk ohälsa. Flera svenska tvärsnittsstudier har visat att förekomsten av depression är högre i de allra äldsta åldersgrupperna, men vissa studier har inte funnit några åldersskillnader alls. Longitudinella studier från nordiska länder har också visat att depression ökar med ålder under den senare delen av livet. När psykisk ohälsa i den äldre befolkningen studeras är det alltså rimligt att beakta skillnader mellan åldersgrupper, eftersom de allra äldsta kan vara en grupp som är sårbar för psykisk ohälsa.

Både i Sverige och internationellt har en hög­re förekomst av psykisk ohälsa bland kvinnor än män rapporterats. Bland äldre personer i Sverige är dock studier av könsskillnader i psykisk ohälsa inte entydiga. Många studier har visat att äldre kvinnor är mer sårbara än äldre män för både depression och ångestsjukdomar, men samtidigt finns flera studier där man inte funnit några könsskillnader. Studier från andra nordiska länder pekar också åt olika håll vad gäller könsskillnader i depression bland äldre personer.

Socioekonomiska skillnader i fysisk hälsa är väl kartlagda och kvarstår även i hög ålder. Skillnader i psykisk ohälsa mellan äldre personer i olika socioekonomiska grupper är däremot inte lika tydliga. Internationella studier har visat att äldre personer med lägre utbildning har en högre risk för depression och ångestsymtom än de som har en högre utbildning. I svenska studier har detta inte studerats i särskilt stor omfattning, men resultat har pekat både på att depression är vanligare bland personer med lägre utbildning och på att depression inte är associerat med utbildningsnivå.

Att bli äldre innebär såväl sociala som hälsomässiga förändringar. Generellt sett tycks flera faktorer som samvarierar med psykisk ohälsa öka med stigande ålder, till exempel ökad förekomst av fysiska hälsoproblem, försämrad funktionsförmåga, förlust av närstående och försämrat socialt nätverk. Den kanske mest påtagliga förändringen är den ökande förekomsten av en rad hälsoproblem, såsom hjärt-/kärlproblem och diabetes, vilka också har visats ha ett samband med depression.

Sambandet mellan fysiska och psykiska hälsoproblem är dock komplext. Dels kan fysiska hälsoproblem, i sig självt, öka sannolikheten för psykisk ohälsa – men problemen kan också fungera som ett första steg i en kedja av förändringar som i slutändan leder till en ökad risk för psykisk ohälsa. Även försämrad funktionsförmåga – såsom nedsatt rörlighet, syn och hörsel – har visat sig ha ett samband med ökad risk för psykisk ohälsa, bland annat genom att försvåra kontakterna med andra människor, möjligheter till fysisk aktivitet och för ett aktivt deltagande i samhället samt möjligheter att ha en fungerande vardag. Äldre personer med fysiska hälsoproblem, framför allt nedsatt funktionsförmåga, är alltså en grupp som sannolikt har en högre förekomst av psykisk ohälsa.

Åldrandet medför också ofta en rad sociala förluster. Förlust av partner och vänner på grund av dödsfall kan bidra till ökad ensamhet och i samband med pensioneringen kan kontakt med arbetskamrater, som har varit en naturlig del av det sociala nätverket, upphöra. Utöver den psykiska påfrestning som dessa förluster kan innebära i sig själva innebär de även en ökad risk för social isolering. Äldre personer som bor ensamma och som av hälsoskäl inte har möjligheten att obehindrat delta i sociala sammanhang utgör en särskilt utsatt grupp.

Tidigare erfarenhet av psykisk ohälsa är också något som har visats vara relaterat till risken för psykisk ohälsa sent i livet. Personer med en historia av psykisk ohälsa är alltså ytterligare en grupp bland äldre personer som är särskilt sårbar för psykisk ohälsa. En del av den psykiska ohälsan hos äldre personer kan alltså inte förstås utifrån deras aktuella levnadsförhållanden. Forskning har visat att ju fler depressioner en individ genomgår, desto svagare blir sambandet mellan psykosocial stress och depression. Bland personer med erfarenhet av ett flertal depressiva episoder under livet kan alltså nya episoder av depression uppstå mer eller mindre utan påverkan från yttre faktorer.

I en ny kvantitativ analys, baserad på intervju­undersökningar av nationellt representativa urval av äldre personer i Sverige som genomfördes åren 1992–2014, har vi studerat förekomsten av psykisk ohälsa bland äldre personer i Sverige, hur förekomsten av psykisk ohälsa har förändras över tid samt hur den skiljer sig mellan olika grupper av äldre personer.

Analysen visade att psykisk ohälsa är vanligt förekommande bland personer som är 77 år och äldre i Sverige. Vid varje given mätpunkt rapporterade 8–16 procent av männen samt 13–24 procent av kvinnorna depressiva symtom. Motsvarande förekomst av ångestproblem varierade mellan 13 och 24 procent bland männen samt mellan 28 och 37 procent bland kvinnorna.

Analyserna har dock inte tagit hänsyn till problemens svårighetsgrad. När i stället tröskeln för att klassificeras som att ha rapporterat psykiska besvär var högre (antingen både depressiva symtom och ångest eller svåra problem i åtminstone en av kategorierna) var förekomsterna lägre och variationen mindre. Då rapporterade 7–13 procent av männen samt 12–19 procent av kvinnorna psykiska besvär under perioden.

Dessa resultat visar att:

1) psykisk ohälsa är vanligt förekommande bland de äldsta i Sverige,

2) det finns betydande könsskillnader i sannolikheten att rapportera psykisk ohälsa, där kvinnor rapporterar mer psykisk ohälsa än män, och

3) det finns en betydande volatilitet i skattningarna av förekomster av psykisk ohälsa bland de allra äldsta åldersgrupperna.

Denna volatilitet gör det svårt att avgöra vilka svängningar som utgör reella trender i befolkningen och vilka som enbart beror på slumpmässig variation. Den enda långsiktiga, statistiskt säkerställda, förändringen är att rapporterade depressiva symtom ökade mellan 1992 och 2002 för att sedan konsekvent ligga kvar på en högre nivå än den som uppmättes 1992.

Resultaten visade även att det fanns betydande skillnader i sannolikheten att rapportera psykisk ohälsa mellan olika grupper av äldre personer. Kvinnor rapporterade konsekvent mer depressiva symtom och ångest än män. Könsskillnaderna var kraftigare och konsekvent statistiskt säkerställda för ångest, men svagare och oftare inom den statistiska osäkerhetsmarginalen för depressiva symtom. De äldre personer som hade lägre utbildning, svag ekonomi, var mindre nöjda med sitt bostadsområde, var mer socialt isolerade och som hade rapporterat ångestproblem tidigare i livet löpte en högre risk att rapportera både depressiva symtom och ångest än de som hade högre utbildning, starkare ekonomi, var nöjda med sitt närområde, inte var socialt isolerade och inte hade rapporterat ångest tidigare i livet.

Depressiva symtom var vanligare bland de som bodde i särskilt boende, behövde hjälp med sina hushållssysslor, inte var gifta/sammanboende och som hade rapporterat depressiva symtom tidigare i livet än bland de som bodde i vanligt boende, klarade hushållssysslorna själva, var gifta/sammanboende och inte hade rapporterat depressiva symtom tidigare i livet.

Sammantaget kan vi konstatera en relativt hög förekomst av psykisk ohälsa bland äldre personer i Sverige och att förekomsten har förändrats i negativ riktning under de senaste 20 åren. Både den betydande förekomsten och de ökade nivåerna förtjänar att tas på största allvar, särskilt med tanke på den ökning av antalet äldre personer som väntas i framtiden. Samtidigt är äldre personer med psykisk ohälsa en heterogen grupp. Några har erfarit psykisk ohälsa större delen av sitt liv, andra har drabbats senare i livet.

Högre upp i åldrarna sker sociala, fysiska och kognitiva förändringar hos en individ som ökar risken för psykisk ohälsa. I dessa åldersgrupper är civilståndsförändringar inget ovanligt och många, framför allt kvinnor, för­lorar sin partner. De epidemiologiska analyserna indikerar att sannolikheten för depressiva symtom och ångest är högre ju mer socialt isolerad en person är, mätt i termer av kontakter med familj och vänner.

Vidare rapporterar äldre personer som bor i särskilt boende oftare depressiva symtom än de vanligt boende. Detta skulle kunna indikera att kognitiva och fysiska funktionsnedsättningar är en riskfaktor för psykisk ohälsa bland äldre personer, eftersom den typen av nedsättningar motiverar flytt till särskilt boende. Men det är också möjligt att det är boendesituationen i sig som leder till en ökad risk för depressiva symtom.

Psykisk ohälsa samvarierar även med socio­ekonomiska förhållanden. Låg utbildning tycks vara relaterat till både depressiva- och ångest­besvär, och psykisk ohälsa är dessutom vanlig­are bland äldre som saknar kontantmarginal och därmed har en svagare ekonomisk ställning.

Äldre kvinnor har i högre utsträckning depressiva symtom och ångest än äldre män. Vidare har de med funktionsnedsättningar, som innebär att de behöver hjälp med sina hushållssysslor, en hög­re risk för depressiva symtom än personer som klarar dessa sysslor på egen hand. När hänsyn tas till huruvida den äldre själv klarar av att utföra sina hushållssysslor saknas samband mellan kognitiv nedsättning och depressiva symtom. Detta indikerar en tröskel­effekt, där risken för depressiva symtom framför allt ökar när de första nedsättningarna uppkommer och den äldre personen inte längre klarar av att sköta sitt hushåll själv.

Det finns således en betydande variation i fördelningen av psykisk ohälsa mellan olika grupper av äldre. För att i framtiden kunna minska hälsoskillnaderna är det rimligt att satsa på de unga. Detta betyder dock inte att äldre personers hälsa, livssituation och levnadsvanor inte går att påverka och förändra. Förebyggande folkhälsoarbete kan utformas för att befrämja goda levnadsvanor och en god hälsa för alla i befolkningen, men det behövs även specifika insatser riktade mot mer utsatta grupper.

Vissa syns särskilt viktiga att uppmärksamma i arbetet kring psykisk ohälsa: kvinnor, ensamboende och personer som inte är gifta, de med låg socioekonomisk position, boende på särskilt boende, de som har bristande sociala kontakter samt äldre personer med fysisk ohälsa och funktionsnedsättningar.

Många gånger ses symtomen på psykisk ohälsa som en del av åldrandet och uppmärksammas varken av den äldre personen själv, av anhöriga eller av sjukvårds- och omsorgspersonal. Psykisk ohälsa kan vara svår att upptäcka hos äldre personer, eftersom symtombilden kan vara annorlunda än hos yngre. Utmaningen ligger därför i att identifiera äldre personer som har eller som löper risk för att utveckla psykisk ohälsa, samt skapa förutsättningar för att motverka negativa konsekvenser av sociala förändringar och försämrad hälsa och funktionsförmåga som är naturliga delar av att åldras, men som kan leda till ökad risk för psykisk ohälsa.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 30 november 2018 - 15:58 © Äldre i centrum

Tillbaka till #4/18 Psykisk (o)hälsa »


Texten är ett av Äldre i Centrum förkortat utdrag ur Folkhälso­myndighetens rapport (2018) Skillnader i psykisk ohälsa bland äldre personer: en genomgång av vetenskaplig litteratur samt en epidemio­logisk studie. 


FAKTA SJÄLVMORD
En av de allvarligaste konsekvenserna av psykisk ohälsa är självmord. En svensk studie fann att i en grupp personer 65 år och äldre som hade begått självmord kunde någon form av psykisk ohälsa (framför allt depression) uppmätas i 97 procent av fallen. Samband mellan depression och självmord bland äldre har även funnits i andra studier. Forskare har också funnit samband mellan självmordstankar och olika former av psykisk ohälsa, oavsett om den har mätts med kliniska diagnoser eller självrapporteras. Både självrapporterade och diagnostiserade symtom är alltså relaterade till allvarliga utfall, och det finns all anledning att beakta flera typer av mått på psykisk ohälsa bland äldre.


STYRKOR OCH SVAG­HETER MED DEN EPIDEMIOLOGISKA STUDIEN
Intervjuerna i studien omfattar en rad olika frågebatterier och ger därigenom en rik bild av de allra äldsta personernas levnadsvillkor under perioden. Stora ansträngningar har gjorts under datainsamlingen för att minimera bortfall och försäkra att även de sköraste äldre personerna är representerade i studien. Sammantaget ger detta en god grund för att tro att resultaten från studien återspeglar de faktiska levnadsvillkoren i den äldre befolkningen i Sverige under studieperioden.

Likväl bör resultaten tolkas med försiktighet. De mått som används av psykisk ohälsa är väldigt grova. I analyserna av prevalenser och trender består de av svar på två direkta frågor om depressiva  symtom och ångestproblematik. Frågorna är trubbiga och har inte validerats mot kliniska diagnoser, vilket innebär en osäkerhet om vad måtten faktiskt mäter och i vilken mån de är jämförbara över tid och mellan grupper.

Från 2014 har ett etablerat screeninginstrument för depression, gds-4, använts. När detta validerade den enskilda frågan om depressiva  symtom visade analyserna att den ledde till en substantiell underskattning av förekomsten av depressiva  symtom. Detta innebär att prevalenserna av depressiva  symtom sannolikt är en underskattning av den sanna prevalensen i den äldre befolkningen. Det är också möjligt att frågornas grovhet, delvis, kan förklara skillnaderna i resultat mellan den sociala fördelningen av depressiva  symtom och ångest: Då depressiva  symtom är mätt med ett mer sofistikerat instrument (gds-4) än ångest (som är mätt med en rak fråga), är det möjligt att på ett mera effektivt sätt lyckas fånga upp systematiska skillnader i depressiva  symtom än i ångest.

Studien bygger också på ett något begränsat representativt urval av äldre personer. Detta innebär att det statistiska underlaget är begränsat ,vilket i sin tur innebär att det finns en betydande osäkerhetsmarginal kring de skattningar som görs i studien.

Slutligen bygger studien på observationsdata, det vill säga på information om de äldre personernas naturligt förekommande levnadsvillkor. Därför kan inte några slutsatser dras om de orsakssamband som ligger bakom sambanden som observeras i studien. För vissa av de riskfaktorer som studeras finns dock goda grunder att anta att ett orsakssamband föreligger, medan det för andra är mer osäkert.

Loading   Sökning pågår