TEMA Ensamhet en riskfaktor

Av Linnea Sjöberg [linnea.sjoberg@ki.se], med dr och forskare vid Aging research center, ARC, samt vetenskaplig kommunikatör för National e-infrastructure for aging research, NEAR.


Känslor av ensamhet och negativa upplevelser i barndomen kan öka risken för att drabbas av depression i hög ålder. Vårdpersonal behöver därför bli bättre på att uppmärksamma äldre som känner sig ensamma eller har upplevt många negativa händelser i livet.

Världshälsoorganisationen who har uppskattat att cirka 322 miljoner människor lider av en depression globalt. Vidare är depression en av de ledande orsakerna till den totala sjukdomsbördan i världen, då denna åkomma har visat sig bidra till flest antal förlorade (hälsosamma) år till följd av funktionsnedsättning. Förekomsten av depression hos personer som är 65 år och äldre har uppskattats ligga mellan 10 och 15 procent varav 5−10 procent utgörs av lindriga depressioner och 1−5 procent av egentliga depres­sioner.

Denna höga förekomst gör depression till en av de vanligaste mentala åkommorna hos äldre. Dock har förekomsten visat sig variera kraftigt mellan olika studier, vilket kan bero på metodologiska skillnader rörande sammansättningen av studiepopulationen – exempelvis ålder och bostadssituation – och definitioner som har använts för att identifiera depression. Detta antagande undersöktes närmare hos 3 353 deltagare i befolkningsundersökningen Swedish national study on aging and care in Kungsholmen, snac-k.

Deltagarna var 60–104 år och resultaten visade att förekomsten av någon form av depression (enligt diagnoskriterierna dsm-iv: lindrig eller egentlig, och icd-10: mild, moderat eller svår – se faktaruta sid 46) tenderade att öka med stigande ålder, det vill säga den var lägst hos individer i 60-årsåldern och högst hos de som var 90 år och äldre.

Depressionsförekomsten var dock lägre då den skattades enligt icd-10 i jämförelse med dsm-iv (se stapeldia­gram). Vidare fann vi att förekomsten var högre hos dem som hade demens, nedsatt förmåga att utföra en eller flera grundläggande aktiviteter i vardagliga livet eller som inte hade en partner, oberoende av vilken definition som användes för att fastställa depression.

Flera olika faktorer kan påverka en individs risk för att utveckla en depression. Mer specifikt har tidigare forskning visat att psykologiska, psyko­sociala, beteendemässiga, biologiska och fysiska faktorer är relaterade till depression – och att dessa riskfaktorer samverkar under hela livet och med varandra.

I en av våra studier har vi närmare undersökt sambandet mellan psyko­sociala faktorer och depression och om detta samband har förändrats mellan 1970- och 2000-talet hos två olika födelsegrupper av 70-åringar från befolkningsstudien h70 i Göteborg. Känslor av ensamhet var relaterat till en ökad risk för att utveckla depression över en femårig uppföljningsperiod i båda födelsegrupperna. Dock fann vi att sällsynta besök (definierat som en gång per månad eller mindre) till/från andra än ens barn och grannar och upplevelsen av att ha för lite kontakt med andra var relaterat till en ökad depressionsrisk hos 75-åringar som undersöktes på 1970-talet, men inte hos dem som undersöktes på 2000-talet.

Vidare har även psykosociala riskfaktorer över livsloppet undersökts i en pågående snac­-k­-studie. I denna studie analyserades huruvida upplevelsen av 18 olika negativa livshändelser – till exempel förlust av nära anhörig, svår sjukdom, skilsmässa – påverkade risken för att utveckla depression efter 60 års ålder. De preliminära resultaten visar att upplevelsen av åtta eller fler av dessa negativa händelser är associerat till en högre depressionsrisk, i jämförelse med de som har upplevt noll till fem negativa livsändelser.

Vidare undersöktes huruvida tidpunkten för de negativa livshändelserna påverkade depressionsrisken. Vi fann då att negativa livshändelser som hade inträffat under barndomen (0–18 år) eller i sen vuxenålder (65+ år) tycktes öka depressionsrisken i hög ålder. Däremot fann vi att negativa livshändelser som hade inträffat i tidig vuxenålder (19–40 år) eller medelåldern (41–65 år) inte ökade depressionsrisken hos äldre. Våra resultat är i linje med tidigare studier som även har visat att barndomen och sen vuxenålder tycks vara kritiska tidsperioder då upplevelsen av negativa livshändelser kan öka risken för att utveckla depression eller depressiva symtom senare i livet.

Depression hos äldre kan även ge upphov till flera allvarliga konsekvenser såsom mortalitet, kardiovaskulära sjukdomar, försämrad kognition och reducerad livskvalitet. Det har även påvisats att den totala sjukvårdskostnaden för öppen- och slutenvård är 47−51 procent högre hos äldre (60+) som lider av en lindrig eller egentlig depression i jämförelse med de som inte har någon form av depression, oberoende av kroniska sjukdomar.

I en pågående studie har en av dessa konsekvenser undersökts närmare då individer 70+ från två olika födelsegrupper (snac-k och Kungsholmenprojektet), intervjuades för att undersöka om nedstämdhet var associerat med en ökad risk för att utveckla demenssjukdom över en nioårig uppföljningsperiod. I båda födelse­grupperna fann vi att individer som led av nedstämdhet hade en ökad risk för demens, i jämförelse med dem som inte led av nedstämdhet. Vidare undersöktes det om civilstånd och boende­situation möjligtvis kunde modifiera detta samband. Vi fann då att den ökade demensrisken endast förekom hos de som inte hade en partner eller som bodde ensamma, men inte hos dem som hade en partner och bodde tillsammans med någon.

I dagsläget är de två vanligaste behandlings­formerna för depression antidepressiva läkemedel och olika former av psykoterapi som till exempel kognitiv beteendeterapi, kbt. Med hjälp av snac-k-studien undersökte vi hur många av de äldre (≥60 år), som uppfyllde kriterierna för någon form av depression enligt dsm-iv, som faktiskt fick läkemedelsbehandling eller psykoterapi. Resultaten visade att cirka en tredjedel av dem som uppfyllde kriterierna för en depression behandlades med antidepressiva läkemedel (24 procent av dem med lindrig depression och 44 procent av dem med egentlig depression). Vidare fann vi att endast tre procent hade någon form av psykologisk behandling (2,5 procent av de med lindrig och fyra procent av de med egentlig depression).

Resultaten pekar på att depression hos äldre är under­behandlat, vilket även påvisats i andra studier. Denna underbehandling kan bero på en underskattning av depression hos äldre inom primärvården. En metaanalys som vägde samman resultat från olika studier visade exempelvis att endast hälften av de äldre patienter som hade en egentlig depression fick en korrekt diagnos då de uppsökte primärvården. Detta kan i sin tur bero på att manifesteringen av depression hos äldre kan ta sig andra uttryck i jämförelse med yngre individer. Bland annat har man sett att äldre personer tenderar att uttrycka mer somatiska symtom – till exempel huvudvärk och magont – psykomotoriska problem, sömnstörningar och kognitiva svårigheter än primärt känslomässiga symtom såsom nedstämdhet.

Slutligen har tidigare forskning även noterat att både hälso- och sjukvårdpersonal och äldre själva tenderar att tolka och betrakta depressiva symtom som en normal del av åldrandet – vilket inte är fallet!

Sammanfattningsvis visar resultaten från dessa studier att personal inom hälso- och sjukvården kan bli bättre på att upptäcka och behandla depression hos äldre. Vidare bör de även vara uppmärksamma på äldre som känner sig ensamma, som har upplevt många negativa livshändelser eller nyligen har utsatts för ogynnsamma händelser, då detta kan öka risken för depression.

Långtidseffekten och konsekvenserna av negativa livshändelser i barndomen påvisar även vikten av att sätta in förebyggande åtgärder för barn som har utsatts för ogynnsamma händelser. Då civilstånd och boendesituation även kan motverka de skadliga effekter som nedstämdhet kan ge upphov till och därmed senarelägga debuten av demenssjukdom bör även extra uppmärksamhet riktas mot äldre som är utan partner eller som bor ensamma.

Generellt påvisar resultaten från dessa studier vikten av psykosociala faktorer i relation till både depressionsrisk och möjligheten att skjuta upp demensdebuten. Detta i sin tur visar på betydelsen av förebyggande åtgärder som syftar till att öka den sociala interaktionen hos äldre.

Då antalet och andelen äldre förväntas öka kraftigt de närmaste årtiondena är bättre kunskap, preventiva åtgärder och behandling av depression hos äldre mycket viktigt utifrån folkhälsovetenskapliga, kliniska och ekonomiska perspektiv.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 30 november 2018 - 16:38 © Äldre i centrum

Tillbaka till #4/18 Psykisk (o)hälsa »


DIAGNOSKRITERIER OCH KARDINALSYMTOM

De två vanligaste kriterierna för att diagnosticera depression är American psychiatric associations DSM och  WHO:s ICD. I de senaste kriterierna ingår nio symtomgrupper, varav två är så kallade kardinalsymtom, medan icd består av tio symtomgrupper med tre kardinalsymtom:

1. Nedstämdhet/sänkt grundstämning
2. Intresseförlust/minskad glädje
3. Trötthet eller minskad energi
4. Vikt- eller aptitförändringar
5. Sömnsvårigheter
6. Observerbar psykomotorisk agitation eller hämning
7. Värdelöshets- eller skuldkänslor (obefogade)
8. Koncentrationssvårigheter eller obeslutsamhet
9. Självmordstankar, planering för eller utfört självmordsförsök
10. Brist på självtillit/självförtroende (endast ICD)

Enligt DSM-IV krävs två till fyra symtom för en lindrig depression och fem för en egentlig depression enligt DSM-IV/5, varav minst ett av kardinalsymtomen (1–2). För en mild depression enligt icd-10 krävs fyra symtom, varav minst två kardinalsymtom (1–3). En moderat depression kräver sex symtom (varav två kardinalsymtom) och en svår depression kräver åtta symtom inklusive alla tre
kardinalsymtomen.

Enligt både DSM och ICD ska symtomen ha varit närvarande under två (sammanhängande) veckor.


FEM VIKTIGA PUNKTER OM DEPRESSION

1) Depression är en av de vanligaste förekommande mentala åkommorna hos äldre och kan leda till många allvar­liga konsekvenser.

2) Förekomsten av depression tenderar att öka med stigande ålder och är vanlig­are bland de som har demens, fysiska funktionsnedsättningar eller inte har en partner.

3) Känslor av ensamhet ökar risken för att utveckla depression i hög ålder. Negativa livshändelser i barndomen (0–18 år) och sen vuxenålder (>65 år) kan öka risken för att drabbas av depression senare i livet.

4) Att ha en partner eller bo tillsammans med någon kan motverka de skadliga effekter som nedstämdhet kan ge upphov till och därmed senarelägga debuten av demenssjukdom.

5) Endast en tredjedel av de äldre (60+) som uppfyllde kriterierna för en depression enligt DSM-IV behandlades med antidepressiva läkemedel och bara tre procent fick någon form av psykoterapi.


REFERENSER

Skoog I. Psychiatric disorders in the elderly. Canadian journal of psychiatry. 2011;56(7):387-97.

Lagergren M et al. A longitudinal study integrating population, care and social services data. The Swedish national study on aging and care (SNAC). Aging clinical and experimental research. 2004;16(2):158-68.

Fiske A et al. Depression in older adults. Annu rev clin psychol. 2009;5:363-89.

Djernes JK. Prevalence and predictors of depression in populations of elderly: a review. Acta psychiatrica scandinavica. 2006;113(5):372-87.

Skoog I et al. A population-based study of dementia in 85-year-olds. New England journal of medicine. 1993;328(3):153-8.

Ni MY et al. Stress across the life course and depression in a rapidly developing population: the Guangzhou biobank cohort study. International journal of geriatric psychiatry. 2016;31(6):629-37.

Comijs HC et al. Childhood abuse in late-life depression. Journal of affective disorders. 2013;147(1-3):241-6.

Comijs HC et al. Childhood adversity, recent life events and depression in late life. Journal of affective disorders. 2007;103(1):243-6.

Alexopoulos GS. Depression in the elderly. Lancet. 2005;365(9475):1961-70.

Robinson RG. Poststroke depression: prevalence, diagnosis, treatment, and disease progression. Biological psychiatry. 2003;54(3):376-87.

Katon WJ et al. Increased medical costs of a population-based sample of depressed elderly patients. Archives of general psychiatry.2003;60(9):897-903.

Fratiglioni L et al. Incidence of dementia and major subtypes in Europe: A collaborative study of population-based cohorts. Neurology. 2000;54(11 Suppl 5):S10-5.

Karlsson B et al. Depression and depression treatment in a population-based study of individuals over 60 years old without dementia. American journal of geriatric psychiatry. 2016;24(8):615-23.

Steffens DC et al. Prevalence of depression and its treatment in an elderly population: the Cache county study. Archives of general psychiatry. 2000;57(6):601-7.

Volkers AC et al. The problem of diagnosing major depression in elderly primary care patients. Journal of affective disorders. 2004;82(2):259-63.

Frojdh K et al. Deceased, disabled or depressed – a population-based 6-year follow-up study of elderly people with depression. Soc psychiatry psychiatr epidemiol. 2003;38(10):557-62.

Mitchell AJ et al. Clinical diagnosis of depression in primary care: a meta-analysis. Lancet. 2009;374(9690):609-19.

Balsis S et al. Comparing depression diagnostic symptoms across younger and older adults. Aging and mental health. 2008;12(6):800-6.

Sjöberg L. Using a life-course approach to better understand depression in older age. Karolinska institutet 2018.

Gudmundsson P. Factors related to depression in women - over the life course. Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet 2012.

Loading   Sökning pågår