LÄSTIPS Lita inte på tillitsutredningen

Av Gerdt Sundström [gerdt.sundstrom@ju.se], professor emeritus vid institutet för gerontologi, Hälsohögskolan, Jönköping university


Hur står det till med förtroende för skolan, sjukvården, äldreomsorgen? När den statliga Tillitsutredningen försöker få grepp om eventuella brister och vad som bör göras åt dem blir resultatet ett gungfly av oklarheter.

Låt mig med en gång säga att jag inte lusläst varje sida av totalt 453 (!) i den nya utredningen om medborgarnas (brist på) tillit och förtroende för myndigheterna, Tillitsutredningen (sou 2018:47). Och frågan är, om utredningsmännen – varav de flesta är kvinnor, glädjande nog – själva gjort det. Utredningen har veterligen inte uppmärksammats av media, föga förvånande. Vem kan skriva något vettigt om så mycket snömos? Och varför så långt, när Försäkringskassans studie av förtroendet för densamma klarade sig på 110 därtill läsvärda sidor?

Det enda jag sett i media om utredningen är en grupp forskare som klagar över att utredningen blandar ihop tillit och förtroende (Dagens samhälle, 37/2018). Om Du undrar, tillit kan man grovt sett ha till medmänniskor i civilsamhället. För sin läkare – om man lyckats förse mig med en fast sådan, oftast inte, förmodligen – har man förhoppningsvis förtroende, denne ges auktoritet, grundad i yrkeskunskaper med mera. Då kan lojalitet uppstå. Men också återkallas, om auktoriteten fallerar.

Tillitsutredningens uppdrag var ”att analysera och föreslå hur styrningen av välfärdstjänster i offentlig sektor, kommuner och landsting, inom ramen för de befintliga regelverken, kan utvecklas för att i större omfattning ta tillvara medarbetares kompetens och erfarenhet, för att därigenom bidra till större kvalitet för medborgare och företag”.

Så långt är det gott och väl, till och med lovvärt. Men sedan går det över styr. Att utredningen blandar ihop begreppen tillit och förtroende är kanske inte det värsta, men det är illa nog när redan trovärdigheten i utredningens namn och begrepp sviktar. Utredningen upprepar sig, trampar sig på hälarna och går ner sig i ett gungfly av oklarheter, när den försöker få grepp om hur det är ställt med vårt förtroende för skolan, sjukvården och den offentliga äldreomsorgen. Om det brister, och i så fall var och varför. Och vad man ska göra åt det.

Skolan och sjukvården har många andra engagerat sig i, låt mig i stället granska vad man kommer fram till rörande äldreomsorgen. Man har gjort några enkäter till beslutsfattare och handläggare, granskat olika utvärderingsinstrument, gjort studiebesök, haft gruppsamtal och inviterat ett större antal experter till möten. Det man kommer fram till är, kort sagt, att det brister i ”styrningen”. Den måste bli bättre. Det låter sig sägas och är väl närmast självklart. I flödet av yvigheter nämns (sid 289) att man för visselblåsare kan ha en krypterad dator som endast revisorerna har tillgång till, i ett låst rum… verkar omständligt och litar man på att avsändaren ej spåras? Det har ju förekommit problem…

Kanske cheferna på äldreboenden skulle besöka och rentav delta i arbetet ibland ute på avdelningarna? Då lär man sig snabbt vem som arbetar bra… Nu är de upptagna av administration och digitalisering, som även besvärar fotfolket. Förr kunde man beställa mat med en snabb papperslapp, nu ska ett ohyggligt tidskrävande digitalt dokument användas. Tidstjuvar (ja, utredningen känner till tidstjuvar) i vården av människor.

Utredningen pekar till exempel på problemen med brister i utbildning, stor personalomsättning och svag styrning. Men nog katten finns det styrning, till exempel ser man till att det är en ständig ström av vikarier, ingen ersättare sätts in första sjukdagen etc, vilket håller nere kommunens kostnader. Åtminstone i storstadskommunerna, med lokala variationer. Därtill tuffa arbetsvillkor, låga löner och dito status. Ska man vara förvånad och tacksam för utredningens kunskapsmässiga landvinningar?

Jag tror inte det.

När det gäller förtroende – eller tillit, utredningen kan som sagt inte bestämma sig – så är det problematiskt, vilket till exempel utvecklingen för Försäkringskassans förtroendeläkare tyder på. När förtroendet för den titeln avtog, döptes de om till försäkringsläkare och sedan till försäkringsmedicinsk rådgivare. Av lagen om allmän försäkring framgår att denne hade till uppgift att skapa förtroende hos och gott samarbete med läkarna i länet, det handlade inte om förtroende visavis allmänheten/försäkringstagarna, något som man för övrigt inte heller fick.

Vi tror att man kan ta hjälp av Albert Hirschman. Om man är missnöjd på en marknad kan man köpa en annan produkt: exit. När det gäller politiskt tillhandahållna tjänster kan man klaga: voice. Vi vill inte hamna i den situation som Lena Kolarska analyserade med Hirschmans begrepp i 1970-talets Polen, där man inte hade vare sig exit eller voice. Då blir det inte heller någon loyalty, Hirschmans tredje grundbegrepp.

Kanske problemet är att man numera blandar ihop dessa sfärer? Långsiktighet är förtroendets och tillitens grund, allt fler klagar över att man sviker samhällskontraktet. Att centrala myndigheter försöker utröna hur socknarna/kommun­erna sköter det fögderi de ålades redan i 1571 års kyrkoordning är inget nytt, överklagningsmöjlighet infördes ju för några hundra år sedan för att sända signaler därom. År 1829 kartlades fattigvården i alla socknar, men resultaten kom aldrig till användning för förbättringar (Skoglund 1992). Sedan tillkom fattigvårdsstatistiken på 1870-talet och speciella kartläggningar som den om Det sociala hjälpklientelet (SOU 1934:14, rekommenderas!), Kommunernas ålderdomshem (SOU 1940:22, se till exempel sid 24–25 om platsbristen) och Åldringsvården (SOU 1956:1, fantastisk sak!) och senare mer raffinerad statistik, Öppna jämförelser med mera, men dagens blandning av utförare och andra oklarheter gör livet svårt för både administratörer och allmänhet. I dessa yttersta av dagar plågas vi också av Socialstyrelsens meningslösa och ytterst kostsamma enkäter till brukare.

Lösningen kan vara en omsorgsförsäkring, nu senast analyserad av Per Gunnar Edebalk i en intressant översikt (se även sid 16–17 i detta nummer av Äldre i Centrum). Tystnaden kring detta är lika slående som de alltmer uppenbara tillkortakommandena i den nuvarande ordningen. Visserligen har äldre allt fler anhöriga som uträttar alltmer, men det förslår inte för alla, hela vägen.

Loyalty, ja. Beklämmande att även myndigheterna börjar jaga lajkar och uppmärksamhet, som icke-vuxna. Det är sällan myndigheterna röner uppskattning eller tacksamhet för det man gör, det får man leva med. Trots allt lyckas man ofta hyggligt och anhöriga har i dödsannonserna börjat tacka hemtjänsten, hemsjukvården eller äldreboendet för god omvårdnad, både privat och offentligt driven. Ofta en kort tid i slutet av livet, då nästan alla får omsorg av något slag. Det berör också tilliten.

Allt färre får del av allt knappare offentliga tjänster. På kort sikt. Ransonering innebär att alla får, men mindre (kortare tid) och senare. De som är svårt och akut sjuka upplever ofta att de får god vård, men de är proportionsvis få. De många med mindre livshotande åkommor får köa, vilket tär på tilliten. Att den långsiktiga chansen är god är då till föga tröst.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 01 april 2019 - 15:51 © Äldre i centrum

Tillbaka till #1/19 Åldersvänlig stad »

RECENSION
Med tillit växer handlingsutrymmet – tillitsbaserad styrning och ledning av välfärdssektorn. 
Huvudbetänkande av Tillitsdelegationen SOU 2018:47


REFERENSER

Edebalk, Per Gunnar (2018). 
Äldreomsorgsförsäkring – ett svårfångat alternativ: Några nedslag i den svenska debatten. 
Research reports in social work. vol. 2018, nr 6, Socialhögskolan, Lunds universitet.

Skoglund, Anne-Marie (1992). 
Fattigvården på den svenska landsbygden år 1829.
 Rapporter i socialt arbete 58.
Socialhögskolan, Stockholms universitet.

Sundström, Gerdt (2018). 
”Nödvändigt att hjälpa åldrade gamla”. Från fattigvård till offentlig äldreomsorg i Huddinge. 
Huddinge hembygdsförening (www.huddingehembygd.se).

Loading   Sökning pågår