SPOTLIGHT Så används biomarkörer för Alzheimers sjukdom

Av Erik Portelius [erik.portelius@neuro.gu.se] och Michael Schöll [michael.scholl@neuro.gu.se], båda docenter som forskar vid institutionen för neurovetenskap och fysiologi vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet


Biomarkörer kan både öka förståelsen för sjukdomsprocessen vid alzheimer och identifiera individer som löper risk att insjukna, samt användas vid utvärderingen av potentiella behandlingsresultat.

Uppskattningsvis finns mellan 130 000 och 160 000 personer i Sverige som lider av någon form av hjärnsjukdom som påverkar minnet. Prognosen är att denna siffra kommer att fördubblas inom 30–35 år om inget botemedel hittas. Alzheimers sjukdom utgör cirka 60–70 procent av denna grupp sjukdomar, vilket gör den till den vanligaste hjärnsjukdomen som påverkar minnet. I dag finns ingen medicin som botar eller saktar ner sjukdoms­förloppet – tillgängliga läkemedel lindrar endast symtom.

Alzheimers sjukdom karakteriseras av två typiska förändringar i hjärnan. Det man tydligt kan se är två olika proteiner som bildar klumpar utanför och i hjärncellerna. De kallas plack respektive tangles och består av proteiner som heter betaamyloid (“plack”, utanför cellerna) och tau (“tangles”, inne i cellerna). Orsaken till att dessa proteiner bildar klumpar i hjärnan är ännu okänd.

Alzheimers sjukdom diagnostiseras vanligtvis genom en klinisk utredning, där man testar de kognitiva funktionerna för att undersöka om minnesstörningen beror på alzheimer eller om det finns någon annan sjukdom eller tillstånd som ger upphov till minnesstörningen. För att säkra den kliniska diagnosen finns det specialiserade kliniker som även kan undersöka nivåer av så kallade biomarkörer: till exempel proteiner vars nivåer ändras vid sjukdom, eller mått på nervcellsdöd.

I dag finns det flera etablerade biomarkörer som kan användas för att diagnostisera Alzheimers sjukdom. Nivåerna av betaamyloid och tau kan mätas i ryggvätska (cerebrospinalvätska) och flera studier har visat att dessa biomarkörer med stor säkerhet kan identifiera Alzheimers sjukdom. Ett annat sätt är att använda en så kallad positronemissionstomografikamera (pet-kamera) och spårämnen som binder till betaamyloid- eller tau-klumparna och på så sätt möjliggör kartläggning och mätning av plack/tangles i en alzheimersjuk hjärna. Även denna metod har visats kunna identifiera alzheimerpatienter med stor säkerhet.

I Sverige används dessa metoder frekvent vid utredning av Alzheimers sjukdom. De har i forskningssammanhang även visats kunna identifiera skillnaderna mellan en hjärna som kommer att utveckla alzheimer och en hjärna som med stor sannolikhet kommer att åldras friskt i ett tidigt skede. Vidare kan man med stor detaljrikedom visualisera och uppskatta utsträckningen av nervcellsdöd vid Alzheimers sjukdom genom att mäta hjärnbarkens tjocklek och vissa hjärnregioners volym med hjälp av strukturell magnetresonanstomografi (mrt). Även denna undersökning är vanlig i Sverige.

Det pågår intensiv forskning kring att identifiera nya biomarkörer som kan hjälpa till vid diagnos och då framför allt så tidigt som möjligt i sjukdomsförloppet, helst innan kognitiva eller kliniska symtom uppstår.

Synapser i hjärnan är avgörande för nervcellernas kommunikation genom att kemiska signaler skickas mellan cellerna och studier har visat att just synapserna påverkas mycket tidigt vid Alzheimers sjukdom. Vidare har det visats att synapsernas integritet har en direkt koppling till minnesfunktion. Det finns i dag flera så kallade kandidatbiomarkörer som speglar hur synapserna mår, varav två exempel är nivåerna av proteinerna neurogranin och synaptotagmin i ryggvätska. Studier har visat att nivåerna av dessa proteiner ändras väldigt tidigt i sjukdomsförloppet, redan vid en lättare minnesstörning, och att neurogranin kan förutspå om en patient kommer att få ett försämrat minne över tid. Även spårämnen för pet har utvecklats som kan mäta synapsernas integritet genom att kvantifiera så kallade synaptiska vesikelproteiner.

Tillsammans kan dessa verktyg potentiellt ge en bra uppfattning om var och när synapsskador uppstår under sjukdomsförloppet och denna information kan vara viktig för att kunna identifiera individer som kommer att utveckla alzheimer senare i livet.

Eftersom både pet-undersökning och provtagning av ryggvätska kräver specialiserade center och anses som dyra och/eller invasiva så skulle det vara önskvärt med en biomarkör som kan mätas i blod och som kan påvisa en hjärnsjukdom. De senaste två åren har flera nya kandidater inom bloddiagnostik dykt upp.

Betaamyloid kan i dag mätas i blod och flera oberoende studier har visat att nivåerna är sänkta vid Alzheimers sjukdom. Huruvida denna markör kan användas för att sätta en alzheimerdiagnos för enskilda patienter behöver dock undersökas mer. Ett annat protein som fått stor uppmärksamhet är proteinet neurofilament light, nfl. Denna tycks dock inte förändras specifikt vid Alzheimers sjukdom, utan verkar snarare vara en generell hjärnskademarkör.

Studier har även visat att det finns en liten förändring i nivåerna av proteinet tau i blod. Det alla dessa biomarkörer har gemensamt är att de måste testas vidare i flera studier innan de kan börja användas som biomarkörer för Alzheimers sjukdom.

En viktig aspekt är att använda biomarkörer för att besluta vilka patienter som får vara med i läkemedelsstudier, så kallade inklusionsbiomarkörer. De biomarkörer som framför allt används är pet för att mäta förekomsten av plack eller analys av betaamyloid i ryggvätska. Dessa är viktiga eftersom det i efterhand har framkommit att cirka 30 procent av patienterna som ingick i tidigare läkemedelsstudier inte hade plack – och medicinen som testades skulle minska mängden plack. Det är alltså av ytterst stor betydelse att rätt patienter rekryteras till kliniska behandlingsstudier från början.

Vidare används både betaamyloid- och tau-biomarkörer som effektbiomarkörer, vilket innebär att markörerna mäts under studiens gång för att se om man kan uppnå en effekt på markörnivåerna i ryggvätska eller med pet som ett svar på respektive behandling.

Texten har tidigare publicerats i Minnesvärt nr 3–4/2018.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 01 april 2019 - 15:46 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår