TEMA Mer äldremakt i samhällsplaneringen

Av Vivianne Sprengel


Genom Age-friendly cities-samarbetet arbetar fyra svenska kommuner med att bli mer äldrevänliga. Uppsala har kommit längst i den processen.

År 2010 inrättade Världshälsoorganisationen nätverket Age-friendly cities and communities för att främja utbytet av erfarenheter och lärande mellan samhällen i hela världen. Varje stad eller ort – i Sverige kommuner – som strävar efter att skapa en inkluderande och tillgänglig miljö kan delta. Fokus är ett aktivt och hälsosamt åldrande, men att vara ålders­vänlig är mer än att enbart vara en bra plats att leva på för äldre människor. Om man planerar en stad för och tillsammans med äldre så gynnar det ofta personer i alla åldrar. 

I nätverket ingår både stora städer och mindre samhällen. Grundläggande är att tala med, inte till, de äldre invånarna. 

Inom ramen för WHO:s nätverk gjorde Uppsala kommun en så kallad baslinje­mätning under 2016 och 2017. Personer 60+ intervjuades på gator och torg om hur det var att bli äldre. Färdtjänstkunder blev uppringda. 15 rundabordskonferenser arrangerades runt om i kommunen och sammantaget medverkade 2 500 personer eller var 20:e invånare över 60 år.

– Vi som arbetade med konferenserna var som ett resande teatersällskap, berättar Roger Jo Linder, som nyligen slutat som samordnare.

På konferenserna fick deltagarna ta ställning till 131 påståenden enligt WHO:s checklista (se faktaruta). Samtalen leddes av tjänstemän som tidigare arbetat inom olika delar av samhällslivet och protokoll fördes av kommunens tjänstemän.

Hela 69 procent av de svarande tyckte att Uppsala, med 224 000 invånare, var en bra kommun att åldras i. Andelen nöjda var ännu högre i stan. I centrumnära stadsdelen Svartbäcken, till exempel, svarade 87,7 procent så. Men på landsbygden fanns ett missnöje. I Almunge, ett litet samhälle på vägen mot Edsbro i Roslagen, gav endast 37 procent äldrelivet godkänt.

– Jag tror att skillnaderna kan bero på att man inte har samma tillgång till kulturutbud och fysiska aktiviteter som i staden. Man kan också sitta fast med stora hus som är svåra att sköta om och att sälja, säger Roger Jo Linder, som varit chef på olika förvaltningar i Uppsala i 25 år.

Så här efteråt tycker han att det är svårt att svara på om den omfattande baslinjemätningen gav några helt nya insikter. Efter hand växte han in i olika frågeställningar.

– Helt klart anser många att behovet av förändringar är störst när det gäller kollektivtrafiken och boendet. Krav ställs också på att få bort den upplevda åldersdiskrimineringen, sammanfattar han.

De allra äldsta, 90+, var mest nöjda med att åldras i Uppsala kommun, i den gruppen svarar hela 89 procent så. Därefter kommer de mellan 80 och 89 år, där 77 procent är positiva.

Men svaren måste tolkas med försiktighet, påpekar samordnarna. Få 90-åringar eller äldre har medverkat i baslinjemätningen, som endast omfattar personer som bor i sina egna hem – inte de på särskilda boenden.

Såsom i liknande undersökningar finns också frågetecken om hur väl personer med invandrarbakgrund och tillhörande socio­ekonomiskt svaga grupper är representerade.

– Siffrorna ger inte några absoluta sanningar, utan ska mer ses som en vägledning, säger Kenny Jansson, den nya samordnaren.

Med stöd av baslinjemätningen och diskus­sioner i bland annat Uppsala pensionärsföreningars samarbetsråd har Roger Jo Linder utarbetat en handlingsplan som varit ute på remiss. Där redovisas tio utvecklingsområden och när det gäller bostäder föreslås stora insatser: ”Kommunen ska underlätta för äldre att kunna välja bostad med god tillgänglighet. Behov och önskemål om trygghets- och servicebostäder ska tillgodoses i hela kommun­en. Kommunen ska verka för att seniorbostäder skapas med olika upplåtelseformer.”

Den slutliga handlingsplanen ska behandlas av kommunfullmäktige i november i år.

Roger Jo Linder är nöjd, till och med stolt, över det arbete som hittills bedrivits. Många 60+ har medverkat och Uppsala får en bra grund för att fortsätta utvecklingen mot en mer äldrevänlig kommun.

Men några saker skulle kunna gjorts annorlunda, anser han. Utskicket av inbjudningar till rundabordskonferenser gick till 27 000 personer och blev en dyr historia. Totalt kostade arbetet för en äldrevänlig kommun drygt en miljon kronor om året under de första tre åren. 2019 har den budgeterade summan ökat till tre miljoner och då ingår även lön till en äldreombudsman.

Förslaget om att ansluta Uppsala kommun till WHO:s nätverk väcktes av Uppsala pensionärsföreningars samarbetsråd, där 60 föreningar ingår. Sekreteraren Ewon Enqvist är mycket positiv till hur arbetet hittills genomförts. 

– Medvetenheten har ökat om hur illa pensionärer behandlas, särskilt de som bor på landsbygden. Nödvändigheten att få bort ålderism har också kommit upp, säger Ewon Enqvist.

Bristen på busshållplatser anser hon vara ett talade exempel. Många äldre är tvungna att gå alldeles för långt för att kliva på bussen, trots att kollektivtrafiken i regionen utlovat förbättringar.

– Till skillnad från många andra kommuner har vi inte heller gratis kollektivtrafik dagtid. I Uppsala har det alltid varit trögt med förbättringar för äldre, säger hon.

Men genom mycket tjat lyckades samarbetsrådet få kommunen att gå med i WHO-nätverket och nu börjar det ske förändringar, anser Ewon Enqvist.

– Handlingsplanen ska sträcka sig till 2030, vi kan inte få allt på en gång.

Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 01 april 2019 - 14:40 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår