Livet måste kännas tungt, tänker folk automatiskt när de ser en gammal människa i rullstol. Fel tänkt, säger leg. sjuksköterska Pernilla Hillerås som intervjuat många livsglada 90-åringar. Hon försvarar tesen att personligheten går hand i hand med välbefinnandet.

Är det värt att leva tills man blir riktigt gammal? Den frågan ställde sig Pernilla Hillerås, forskare på Äldrecentrum, i början av arbetet på sin doktorsavhandling "Välbefinnande bland de allra äldsta".
  – Svaret blev att det faktiskt är så. Välbefinnandet handlar mycket om personligheten säger hon när vi träffas på Stockholms läns Äldrecentrum. Enligt de rön som finns idag, stabiliseras människans personlighet i trettioårsåldern och är sedan förhållandevis stadig, livet igenom. Olika livshändelser, positiva och negativa, kan orsaka att det vibrerar, men när man väl anpassat sig, tar personligheten tillbaka välbefinnandet till den vanliga nivån.
  – På ålderns höst påverkas vi inte lika mycket. Vi blir mer inåtvända och känslosvängningarna är inte lika vida.

Ville förändra världen
Pernilla Hillerås bestämde sig tidigt för att bli sjuksköterska och redan i tjugoårsåldern erhöll hon sin legitimation. Att hon ville arbeta med gamla var självklart, under uppväxten fanns många äldre omkring henne.
  När hon som ny sjuksköterska tog steget ut i vården, upptäckte hon att mycket inte stämde med hennes egna tankar om äldrevård. Det gällde framför allt inom långvården och i attityderna mot de gamla.

Pernilla Hillerås var ung och idealistisk och ville förändra. Hon såg forskningen som en tänkbar väg, ringde upp Äldrecentrum och erbjöd sig att bli forskarassistent. Det blev ett antal studier, bland annat ett som berörde glädje hos äldre. Kurser i vetenskaplig metodik lades till poäng i sociologi och geriatrik och hon blev allt mer involverad i olika projekt på Äldrecentrum.

  – Jag ville studera det här med känslor bland äldre. Glädje är ett stort filosofiskt begrepp som bland annat Aristoteles introducerade för många år sedan. Välbefinnande valde jag för att det är lite mer hanterligt och där finns en hel del forskning gjord, bland annat i USA. Däremot finns inte mycket studier gjorda i Sverige, speciellt inte bland de allra äldsta.

Positiva möten
I sin studie, som är en delstudie inom Kungsholmsprojektet, har Pernilla Hillerås intervjuat 105 personer på Kungsholmen i Stockholm, alla över 90 år.
  – Att träffa de här människorna var mer positivt än jag räknat med, berättar hon. Det gav mig personligen otroligt mycket, inte bara för studien.
  De äldre fick svara på frågor om sitt välbefinnande. De fick också svara på frågor om exempelvis aktiviteter i dagliga livet, sociala kontakter och religion.

Under de cirka 30 år det forskats på välbefinnandet har ämnet delats upp i två stora bitar. I den ena, livstillfredsställelsen, vägs dåtid, nutid och framtidsutsikter in, och man bedömer själv fördelar och nackdelar. Den andra biten är känslomässig och handlar om positiva och negativa känslor.

Hälsan överskattad
  – För att förenkla kan man säga att livstillfredsställelsen kommer från huvudet och känslorna från hjärtat. Exempelvis står anhöriga för livstillfredsställelsen medan vännerna brukade ge de riktiga kickarna i känslolivet, säger Pernilla Hillerås.

Hälsan har, tvärtemot vad man kan tro, ingen avgörande betydelse för välbefinnandet. Däremot är det viktigt hur man subjektivt upplever sin sjukdom. 
  – Detta, och hur sjukdomen verkligen är, hänger inte alltid ihop. Viktigt för välbefinnandet är själva upplevelsen. Det handlar om att anpassa sig, något som vi ofta glömmer bort inom sjukvården. Där fokuserar vi mer på att bota sjukdomar, inte på att "se hela människan".
  Ser man någon i rullstol är det lätt att tro att han eller hon mår dåligt, och ser man en gammal människa tror man att det är jättejobbigt att vara gammal. Där tänker vi ofta fel, påpekar Pernilla Hillerås.

Personligheten avgörande
  – Människans specifika personlighet har större betydelse än ålder och funktionshinder. Även den som har ett till synes lågt välbefinnande kan tycka att det är värt att leva och förvånande många äldre mår, trots sjukdomar, väldigt bra.
  – Det innebär ju också att man skulle kunna göra mer av de saker man tycker om och mår bra av, säger hon och ser där en konkret praktisk konsekvens av sin forskning.

Vid en internationell utblick, finns vissa skillnader när det gäller de äldre, men inte så stora som man skulle kunna tro, säger Pernilla Hillerås och refererar till en studie gjord i USA.
  – Där jämförde man lite rikare medelklassområden med så kallade problemområden, men fann inte några större skillnader i välbefinnande. Där var återigen personligheten det avgörande. Inte heller i jämförelse mellan olika länder fanns några väsentliga skillnader.

Friheten
  – Visst är välbefinnandet lägre i riktigt fattiga länder, men i första hand jämför man sig ju med grannen!
  Graden av utbildning verkade inte ha någon större betydelse, även om det fanns en tendens att människor med högre utbildning hade mer positiva känslor.
  Inte heller ekonomin var avgörande för välbefinnandet. Vilket nu inte betyder att man ska bagatellisera den här gruppens möjlighet att ha det bra ekonomiskt, understryker Pernilla Hillerås.

  – Ju bättre ekonomi, desto lättare är det att göra sådant som ger kickar i livet. Det handlar också om trygghet, att klara sig i framtiden. 
  Frihet kan vara en källa till livstillfredsställelse. Av de äldre beskrevs den som att man får göra det man vill och att andra inte längre kan ställa så stora krav. Man behöver inte ta ansvar och det finns inga tvång, var andra kommentarer.

Lugnare med åren
Ökat självförtroende, var något flera uppgav att de fått som äldre. Någon sa: "nu behöver jag inte böja mig för någon". En annan: "jag är mer lugn nu, när jag var ung ängslades jag mer".
  Det handlar mycket om att man blir mer känslomässigt stabil med åren och vågar säga saker, något som också blev en positiv överraskning för Pernilla Hillerås under intervjuerna. Många vågade verkligen berätta om sig själva.

Att man blir religiös när man blir gammal, stämmer inte, säger hon.
  – Däremot är de äldre en ganska religiös grupp. När det rörde livstillfredsställelse var det själva handlingen, att gå till kyrkan, som var viktig, inte tron i sig. Att mäta religiositet genom att räkna hur många gånger man går i kyrkan är inte riktigt relevant.
  – Men vad gällde känslodelen, hade de som var säkra på sin tro eller på att de inte trodde på något, mer positiva känslor, än de som var osäkra. Och det är ju ganska logiskt. Många av de här människorna står ju inför döden.

Forskning skall nå ut
Pernilla Hillerås har använt sina forskningsresultat i undervisning av sjuksköterskestuderande. 
  – Jag tycker det är viktigt att lyfta upp välbefinnandet som en viktig del i sjuksköterskans uppgift. Jag berättar om mina resultat och studenterna får reflektera och diskutera.

Pernilla Hillerås tycker hon har nått sina syften och de tankar som grodde hos henne som tonåring gäller fortfarande.
  – Visserligen har de mognat med tiden, men det är en väldig fördel att ha ett starkt intresse för en sak. Man orkar mycket mer och det känns bra att ägna den mycket tid.

Men det får inte forskas bara för forskandets skull, det är hon noga med att framhålla.
  – Jag vill nå ut med det jag gör. Det ska ge något och därför är det viktigt med mötet med studenterna och deras reflektioner.

Självkritik nödvändig
Forskningen om de äldre ökar och det hänger mycket ihop med den stora boomen av 40-talister som snart kommer att räknas in bland de äldre.
  – Sverige ligger ju i topp vad gäller att ha många gamla och därför finns ett fokus på oss utifrån. Japan, till exempel, kommer att få samma åldersexplosion och därifrån kommer de hit för att studera hur vi tar hand om våra gamla. 
  – Där har vi ett visst ansvar, säger Pernilla Hillerås. Är vi så bra som vi tror?

(Artikeln tidigare publicerad i Äldre i Centrum nr 2/2000)

Pernilla Hillerås avhandling heter Well-Being among the very Old – a survey on a sample aged 90 years and above (2002).
Den kan beställas från Stiftelsen Äldrecentrum.