Under de senaste 12 åren har jag haft personlig kontakt med närmare 2000 personer över 75 år boende på Kungsholmen i Stockholm, den äldsta var 105 år, skriver leg. sjuksköterska Eva von Strauss som disputerade förra året på just data från det så kallade Kungsholmsprojektet.
   – Denna erfarenhet har gett mig ett annat perspektiv på åldrandet än jag hade tidigare och dessutom ett genuint intresse för att forska kring äldre människor och deras livssituation.

Från början var det mer tillfälligheter än ett medvetet val som ledde till att jag började arbeta med äldre människor. Jag hade under några år arbetat som nattsjuksköterska på neurologiska kliniken vid Karolinska sjukhuset i Stockholm. Det passade bra eftersom mina barn då var små och det gav mig mer tid tillsammans med dem på dagarna.

Men vartefter barnen började skolan fick jag också mer tid över och via en väninna som arbetade inom forskning kom jag att arbeta som samordnare för ett stort forskningsprojekt kring äldre, det så kallade Kungsholmsprojektet. Under de senaste 12 åren har jag haft personlig kontakt med närmare 2000 personer över 75 år boende på Kungsholmen i Stockholm, den äldsta var 105 år.
  Denna erfarenhet har gett mig ett annat perspektiv på åldrandet än jag hade tidigare och dessutom ett genuint intresse för att forska kring äldre människor och deras livssituation.

Vill vara med och bidra
Som samordnare var det min uppgift att få de äldre att komma till oss för en hälsoundersökning. I början när jag var ute och föreläste om projektet möttes jag ibland av uppfattningen: "Varför ska det forskas kring äldre? Låt dem vara ifred! Besvära inte de gamla!". 
 
Jag var själv tveksam till hur det skulle gå att få de äldre att vilja delta. Dels trodde jag att äldre personer inte var intresserade av forskning, dels att de inte ville vara med då de själva kanske inte skulle kunna ta del av resultaten, vilka ibland kan ta decennier för forskarna att få fram.
  Men det visade sig vara precis tvärtom! Är man 80–85 år har man vänner och bekanta som drabbats av demens och andra ålderssjukdomar. En 90-årig man i vårt projekt hade både fru och son som gått bort i Alzheimers sjukdom. De äldre själva tycker det är viktigt att det forskas kring åldrandet. De vet mycket väl att de deltar i forskning och vill vara med och bidra.

En del av min avhandling omfattar en enkätundersökning om de äldres upplever av att delta i Kungsholmsprojektet. Närmare 80 procent uppgav fördelar med att delta i forskning! Jag trodde inte heller att man kunde fråga äldre om vad som helst, till exempel om sexuallivet eller andra känsliga saker.
  En äldre person har ju levt ett långt liv och vi kanske inte har samma erfarenheter, men liknande, vad gäller kärlek, sexualitet, barnuppfostran, arbetslivserfarenhet etc. Jag har fått erfara att äldre personer med sin livserfarenhet har mycket att lära yngre generationer.

Är man över 90 år har man varit med i stort sett hela 1900-talet, ett sekel där stora och omvälvande förändringar ägt rum. På frågan om vilka innovationer som betytt mest för dem personligen svarar de flesta du-reformen, att slippa stå med mössan i hand och "nia" överheten. Många kvinnor nämner också tvättmaskinen.

Jag har mött kvinnor som berättat att de fick smisk på fingrarna när de var små om de läste en bok, det skulle inte flickor göra! Det tar de igen idag genom att delta i studiecirklar och läsa till exempel engelska eller psykologi. En 94-årig dam berättade att hon innan 90 års ålder aldrig vågat åka karusell tidigare i sitt liv, men att hon gärna ville pröva innan det var för sent. Hon tyckte det var underbart och fortsatte tills hon blev 92 år då hon slutade på grund av yrsel. Som hon själv sa: "Livet tar inte slut bara för att man blir gammal!"

Hur gammal är man egentligen när man är gammal? Alla har vi vår personliga uppfattning, en del tycker man är gammal vid 60 års ålder (somliga även vid 40!) eller kanske vid 70-75 år. Många av oss har haft någon i släkten som blivit 90–95 år gammal och varit pigg, men vi tror alla att den släktingen är unik.

Ensidig bild
När man arbetar som sjuksköterska inom vården träffar man äldre människor med flera olika sjukdomar, funktionsnedsättningar och handikapp vilket lätt kan ge uppfattningen att det är så det är att bli gammal. Den bild av åldrandet vi får via media är också allt annat än positiv! När det skrivs om äldre människor handlar det ofta om vanvård på institution eller raka motsatsen; en pigg 95-åring som hoppar fallskärm eller åker Vasaloppet för tionde året i rad.

Sällan läser vi om vardagen för det stora flertalet äldre, den anses kanske inte intressant nog? Risken är att vi fastnar i ett eländesperspektiv på åldrandet som medför att ingen orkar satsa vare sig ekonomiskt eller politiskt på den äldre generationen.

När man som jag arbetar inom en befolkningsstudie om åldrandet där samtliga äldre inom en stadsdel (Kungsholmen) ingår, upptäcker man att den negativa bilden inte stämmer.
  De allra flesta äldre mår bra och lever ett rikt liv upp i hög ålder. De reser, deltar i föreningsliv och är aktiva på många olika sätt. Vår forskning har visat att nästan 75 procent av personer i åldersgruppen 90 år eller äldre bor i eget boende och klarar sig i stort sett själva. Trots sin höga ålder hade var femte inga sjukdomar alls! Inom projektet har det därför varit viktigt att låta geriatriker och övrig vårdpersonal träffa friska äldre för att få en annan referensram till åldrandet.

En 92-årig kvinna bad vår läkare titta på en knöl hon hade på fotryggen då hon ville att den skulle tas bort. Vår läkare informerade henne om att det var en ofarlig fettknöl och därför inte behövde åtgärdas. Men kvinnan var av en annan åsikt; hon skulle åka på skidsemester med sina barnbarn och knölen gjorde att slalompjäxan klämde!

En 97-årig man berättade för oss att han uppsökt vårdcentralen för att hans hörsel blivit mycket sämre. Läkaren tittade inte ens i öronen utan konstaterade att "vid Er ålder har nästan alla nedsatt hörsel" och skrev en remiss till audiologen för utprovning av hörapparat. Väntetiden dit var 3–6 månader. När vi tittade i örat hade han en stor vaxpropp som enkelt gick att spola bort och sedan hörde han normalt igen!

Andra har berättat om när de sökt hjälp för depression och blivit bemötta med orden "det är väl inte konstigt att man är lite ledsen när man är gammal". Många äldre berättar att de inte tas på allvar. Deras olika besvär förringas eftersom "det ju är så det är att bli gammal".
  En kvinna var vid 96 års ålder föremål för sjukhemsplacering då hon hade svår katarakt (gråstarr) på bägge ögonen och på väg att bli blind. Tack vare den nya lasertekniken opererades hon och vid 100 års ålder bodde hon fortfarande hemma och klarade sig själv utan större hjälp.

Min erfarenhet genom forskningen har lärt mig att se människan – inte åldern!